Soul Invictus

Idag drog Gentlemanna-gänget iväg till Göteborg för en hel halvdag med matchsparring på House of Champions. 3 av våra killar skulle sparras och resten av folket var där för att heja på. Förutom ett par hjärtattacker på vägen dit (efter att ha sett Sega köra bil) så har dagen över lag varit oerhört spännande och rolig.

Åter igen så blir jag fundersam på hur hjärnan egentligen fungerar för jag var (och är fortfarande) 100% säker på att jag INTE ville fightas den här gången. Jag känner mig helt enkelt inte redo. Men när jag väl står där och leker ringrep när de andra fightas så står man på tå, redo i fighting stance och vill inget hellre än att hoppa in och ta över. Det verkligen kliade i fingrarna! Tur att jag inte hade med mig några träningsgrejer! Vem vet hur jag hade sett ut annars när jag kom hem.

Efter min och Annas kvällsdejt här om dagen ska vi försöka ge oss på och skriva ihop någon form av mindmap/gameplan eftersom att båda har tänkt sig att vi vill gå matchsparring hyfsat snart. Vi känner båda att vi vill ha någon form av mål att sträva mot på träningarna. Ett steg på vägen har varit att vänja mig vid att få slag. Konstigt nog (eller inte) så tycker jag att det är väldigt otrevligt att ta emot slag men efter att ha fått flera olika bra träningsmetoder mot det börjar det bli liiiiite bättre.

En annan grej som jag har filosoferat kring den senaste tid har att göra med hur "utomstående" ser på oss som väljer att hålla på med MMA. Jag har kommit i kontakt med flertalet blogginlägg och artiklar som uttrycker sin avsky för den här sporten och kallar det bla. "organiserad misshandel" osv. Jag har under min hyfsat lagom mellanlånga levnadstid träffat mindre begåvade och agressiva personer (utstått gängmisshandel och andra mindre trevliga grejer) men under den här tiden som jag faktiskt har hållt på med MMA så har jag ALDRIG träffat mer renhjärtade och genomsnälla människor som har ENORMT stor respekt för männsikan och livet. Men jag tror att det hör ihop på något vis. Väljer man den här sporten tränar du dig själv både fysiskt och mentalt. Du lär dig kontrollera din kropp till det yttersta och vet vad den klarar av att utstå. Dessutom har du en närhet till de du tränar med som jag inte har känt någon annan stans, inte minst för att du är så fysiskt nära varandra hela tiden under träningen. Man lär sig hur snabbt och bräckligt livet faktiskt är och jag tror att det ingjuter en form av respekt för ens andra medmänniskor (det finns ju dock alltid rötägg som bryter ifrån men dom har jag inte träffat än, iaf inte inom MMA sammanhang).

Jag var själv en av dom som tyckte kampsportare/fighters var urblåsta men jag kunde inte ha mer fel! Flera av de jag nu tränar med skulle inte ens skada en fluga (ja jag inser ironin i uttrycket). Så är du en sån person som uttalar dig om MMA eller folket som utövar MMA utan att faktiskt veta vad du pratar om, rekommenderar jag dig att själv gå och träna ett gäng pass först.

Nä nu får tankarna vila för ikväll...

För att använda sig utav ytterligare en av Boobergs tekniker:

"Jag är en fighter!"

Puss på er!